Death Cab For Cutie - Plans - 2005 Japan Promo
Japansk promo, första utgåva. Promo-sticker bak, "Sample - Loaned" text på cd.
James Iha - Look To The Sky 2012 CD
James Iha - Look To The Sky - Release 2012.03.14 (Japan)
James Ihas andra soloplatta, sedan debuten Let It Come Down från 1998, är en spretig sak i all ära. Medan just den plattan är väldigt akustiskt minimalistisk och där producenten Jim Scott och James Iha - rent produktionsmässigt - varit väldigt sparsamma är Look To The Sky en spretig, men ändå sammanhållen platta som funkar mycket bättre i sin helhet! Visst, Let It Come Down hade en del snygga partier med lap-steel och slide, men här finns ett fantastiskt spektra av arrangemang, förutom akustiska gitarrer. Vad sägs om schyssta elektroniska beats, stråkar och så klart det patenterade James Iha-E-bow-soundet som i det närmsta för tankarna till Smashing Pumpkins Machina/Machines Of God från 2000. Några av gästmusikerna är bl.a. Nina Persson (Cardigans), Nathan Larson (Shudder To Think) och Andreas Mattsson (Popsicle).
Det blir plötsligt väldigt tydligt att mycket av just Smashing Pumpkins sound försvann tillsammans med James Iha. Denna platta har han - enligt Iha själv - jobbat på sedan år 2000 och det sägs att han i princip hade plattan klar redan för fem år sedan men valde att göra om allt från grunden p.g.a. missnöje. Nu är den äntligen här - släppt i Japan 14 mars! Resten av världen får tålmodigt vänta på plattan som beräknas släppas internationellt omkring hösten 2012. Låt oss hoppas den dyker upp även i vinylformat! Kanske på RSD?
Plattan då?
Make Believe är en stillsam låt som för tankarna till Let It Come Down, dock med små inslag av synth. Alldeles okej låt, men kanske inte mer än så.
Summer Days låter väldigt modern med dess elektroniska beat och snygg slidegitarr, kan nog bli en hit!
To Who Knows Where är en klassisk The Cure-doftande James Iha-komposition i sitt esse! James har ju inte direkt gjort någon hemlighet av att just The Cure är ett av hans favoritband, genom tiderna. Den grymma E-bow-effekten tillsammans med gitarriffet får en att sätta kaffet i vrångstrupen. Surrealistiskt och snyggt. Skulle lätt kunna vara en av b-sidorna (tillsammans med James andra låtar) till Pumpkins klassiker Mellon Collie & The Infinite Sadness.
Till Next Tuesday spelades faktiskt in redan 2003 med James dåvarande projekt Vanessa And The O's. Jag som alltid gillat originalversionen rynkade lite på näsan när jag hörde James poppigare och mer elektroniska version. Hmmm... men jag kan säga att den växer för varje lyssning... den växer.
Dream Tonight är en annan klassisk Iha-komposition. Med en melodi som skulle kunna Simon & Garfunkel gröna av avund. Måste fan bli en hit! Med ett strängarrangemang som heter duga.
Dark Star är kanske plattans (just nu) svagaste låt. Funkar väl bra om man vill natta en treåring. Också lite Let It Come Down över det hela. Lite sådär halvsåsig utan mål, nästan så man vill byta spår. Och ja, vi gör väl det...
Appetite kanske inte direkt är en låt man förväntar sig från James. Kanske det som gör den så intressant? Nästan en liten bluesig, mjuk-industriell sak här. Den bara lunkar fram...
Gemini är helt klart plattans mest representativa låt. Redan nu en av Ihas absolut bästa låtar. Mycket konstigt att denna inte väljs som första singel! Klockrent poppig låt där Iha ger utrymme för elgitarrer och små simpla solon. Något han behärskar perfekt och som han naturligtvis kunde gjort oftare.
Waves är en lugn hel-elektronisk sak där sången till stor del står i fokus. Inga gitarrer här inte! Ingen direkt höjdpunkt.
Speed Of Love har en riktig hit-potential med sina (än en gång) Cure-slingor på synth, akustisk gitarr, schysst gitarrsolo och en grym refräng.
4th of July är lite country-doftande och steget till Ihas soloplatta är inte långt. Snygg pedal-steel och synth-stråkar hittar sig in även här.
A String Of Words är även den lite halvsåsig och utan egentlig riktning. Tur att det finns exemplariska låtar på plattan som väger upp detta!
Kan ju också tillägga att den japanska utgåvan har två extraspår; Diamond Eyes och Stay Lost, samt ett texthäfte på japanska.
Betyg? 8.3/10
Lyssna på Gemini:
James Ihas andra soloplatta, sedan debuten Let It Come Down från 1998, är en spretig sak i all ära. Medan just den plattan är väldigt akustiskt minimalistisk och där producenten Jim Scott och James Iha - rent produktionsmässigt - varit väldigt sparsamma är Look To The Sky en spretig, men ändå sammanhållen platta som funkar mycket bättre i sin helhet! Visst, Let It Come Down hade en del snygga partier med lap-steel och slide, men här finns ett fantastiskt spektra av arrangemang, förutom akustiska gitarrer. Vad sägs om schyssta elektroniska beats, stråkar och så klart det patenterade James Iha-E-bow-soundet som i det närmsta för tankarna till Smashing Pumpkins Machina/Machines Of God från 2000. Några av gästmusikerna är bl.a. Nina Persson (Cardigans), Nathan Larson (Shudder To Think) och Andreas Mattsson (Popsicle).
Det blir plötsligt väldigt tydligt att mycket av just Smashing Pumpkins sound försvann tillsammans med James Iha. Denna platta har han - enligt Iha själv - jobbat på sedan år 2000 och det sägs att han i princip hade plattan klar redan för fem år sedan men valde att göra om allt från grunden p.g.a. missnöje. Nu är den äntligen här - släppt i Japan 14 mars! Resten av världen får tålmodigt vänta på plattan som beräknas släppas internationellt omkring hösten 2012. Låt oss hoppas den dyker upp även i vinylformat! Kanske på RSD?
Plattan då?
Make Believe är en stillsam låt som för tankarna till Let It Come Down, dock med små inslag av synth. Alldeles okej låt, men kanske inte mer än så.
Summer Days låter väldigt modern med dess elektroniska beat och snygg slidegitarr, kan nog bli en hit!
To Who Knows Where är en klassisk The Cure-doftande James Iha-komposition i sitt esse! James har ju inte direkt gjort någon hemlighet av att just The Cure är ett av hans favoritband, genom tiderna. Den grymma E-bow-effekten tillsammans med gitarriffet får en att sätta kaffet i vrångstrupen. Surrealistiskt och snyggt. Skulle lätt kunna vara en av b-sidorna (tillsammans med James andra låtar) till Pumpkins klassiker Mellon Collie & The Infinite Sadness.
Till Next Tuesday spelades faktiskt in redan 2003 med James dåvarande projekt Vanessa And The O's. Jag som alltid gillat originalversionen rynkade lite på näsan när jag hörde James poppigare och mer elektroniska version. Hmmm... men jag kan säga att den växer för varje lyssning... den växer.
Dream Tonight är en annan klassisk Iha-komposition. Med en melodi som skulle kunna Simon & Garfunkel gröna av avund. Måste fan bli en hit! Med ett strängarrangemang som heter duga.
Dark Star är kanske plattans (just nu) svagaste låt. Funkar väl bra om man vill natta en treåring. Också lite Let It Come Down över det hela. Lite sådär halvsåsig utan mål, nästan så man vill byta spår. Och ja, vi gör väl det...
Appetite kanske inte direkt är en låt man förväntar sig från James. Kanske det som gör den så intressant? Nästan en liten bluesig, mjuk-industriell sak här. Den bara lunkar fram...
Gemini är helt klart plattans mest representativa låt. Redan nu en av Ihas absolut bästa låtar. Mycket konstigt att denna inte väljs som första singel! Klockrent poppig låt där Iha ger utrymme för elgitarrer och små simpla solon. Något han behärskar perfekt och som han naturligtvis kunde gjort oftare.
Waves är en lugn hel-elektronisk sak där sången till stor del står i fokus. Inga gitarrer här inte! Ingen direkt höjdpunkt.
Speed Of Love har en riktig hit-potential med sina (än en gång) Cure-slingor på synth, akustisk gitarr, schysst gitarrsolo och en grym refräng.
4th of July är lite country-doftande och steget till Ihas soloplatta är inte långt. Snygg pedal-steel och synth-stråkar hittar sig in även här.
A String Of Words är även den lite halvsåsig och utan egentlig riktning. Tur att det finns exemplariska låtar på plattan som väger upp detta!
Kan ju också tillägga att den japanska utgåvan har två extraspår; Diamond Eyes och Stay Lost, samt ett texthäfte på japanska.
Betyg? 8.3/10
Lyssna på Gemini:
