Smashing Pumpkins - Oceania (EMI/Martha's Music)


Hmm. Vilken ände ska vi börja i? Oceania har varit kantad av förseningar och revideringar sedan det utlovade släppet i september 2011. Låtarna har dock funnits att lyssna på i live-versioner för hardcore-fansen på diverse fan-sites och senare även YT. Mitt i Corgans projekt Teargarden By Kaleidyscope - som f.ö. är ett projekt som består av 44 låtar, där en låt släpps per kvartal (du hinner bli gråhårig här, Corgan? Just det, du är ju rakad...mhhm..) inom de närmaste åren (just det, suck..) - väljer Corgan och hans mannar att släppa "an album within an album" som han själv kallar det.

Corgan som 2000 rök ihop rejält med deras dåvarande bolag Virgin för att dessa vägrat släppa lillebror till Machina; Machina II - Friends And Enemies Of Modern Music har nu skrivit på ett kontrakt för samarbete med EMI/Virgin som bestod av nysläpp av samtliga album på 2CD+DVD och LP inklusive extraspår (Japp, Gish och Siamese Dream släpptes i november 2011 och härnäst väntar Pisces Iscariot i slutet av juli), samt ett nytt album.
Det nya samarbetet med Corgan och EMI var helt oväntat och lika troligt som att Morrisey idag skulle återförenas med The Smiths. Men det hände alltså.


Produktionsmässigt överraskar den föga, då den klart för tankarna till 2007 års Zeitgeist med ett maffigt ljud och en lika nasal Corgan vid micken (dock med en mer återhållsam och jordnära produktion av sången - tror dock att hans sång skulle må bra av lite mer bearbetning och olika lager av stämmor, men men...)
Lill-grabben Mike Byrne, som vann en audition för att bli bandets trummis 2009 efter originaltrummisen Jimmy Chamberlins avhopp, skulle kunna vara Corgans barnbarn - men ett ganska lovande sådant. Dock är det väldigt tydligt att han fått klara direktiv (?) att gå i Chamberlins fotspår, rent trumspelsmässigt.

Skulle man jämföra Oceania med (i mitt tycke) deras bästa album Gish och Siamese Dream skulle man få huvudvärk så det svartnar för ögonen. Så jag låter bli.

Smashing Pumpkins gör det de kan - och de levererar. Men mer än så är det inte. Alltså inget "wow!" eller "oj!". Ett fåtal låtar fastnar direkt. Bland dessa superba My Love Is Winter (live-favoriten från 2011), samt Glissandra (med ett skönt groove raktigenom)